litenhemlighet

Vissa tror på gud. Andra säger att han inte finns och de tror sig ha bevis på det. En del människor har alla bevis de kan få, på att gud inte existerar, men de tror ändå. De tror för att det är mer spännande att tro än att veta.

Jag tänker på en värld där alla vet allt. En framtid där forskare har kommit på allt som finns att komma på. Där finns inte längre någon undran, ingen tro. Ingen idiot kommer någonsin igen att behöva uttala ordet varför.
Jag undrar fall det är målen med all forskning. Forskar vi för att vi vill ha svar, eller för att det är så enormt spännande att undra?
Jag kan inte förstå varför människan är så beroende av att alltid ha rätt, alltid komma med svar på alla frågor. Det diskuteras överallt om vad som händer efter döden. Den stora frågan som ingen egentligen kan svara på. Det är omöjligt att veta, ändå måste folk komma med svar och påstå att de vet.
Tänk om vi kunde lämna ämnet, för en gångs skull, med den stora fascinationen i att inte veta. Och där med välkomma den spännande tron.

Han som sa att han hade svaret på allt, han kanske hade rätt. Kanske bar han på en kunskap, större än månen. Men lyckligast var de som fortfarande undrar.

Ligger i min säng, fryser om tårna, samtidigt varm om magen där den otroligt varma datorn står, ont i min nacke, ont, ont i hela min kropp och ont någonstans bortom kroppen också, ångest, ångest, någon mild form av ångest och jag tror min hjärna håller på att smälta bort.
Ångestframkallande saker:
1. Jag måste plugga, men jag hamnade istället här.
2. Jag har inte tränat knappt någonting på senaste tiden och jag känner min som en fruktansvärt tjock och onyttig person, även om alla säger att jag inte är.
5. Mitt lugna humör är borta. Jag vill inte, jag vill inte, men ändå blir jag enormt frustrerad på alla i min omgivning hela tiden, och jag säger dumma, ironiska komentarer. Jag har anledning, försöker jag inbilla mig, alla andra är tröga och dumma. Vilket ju kanske stämmer ibland.
6. Jag har två jävla brännmärken på armen och alla idioter måste hela tiden undra vad det är. Men jag kan ju inte förklara, eftersom ingen skulle förstå.
7. En av mina allra bästa vänner är... arg på mig, besviken.. ledsen.. arg. Någonting. Men jag vet.. det är hon som överreagerar, det gör hon alltid. Hon förstår inte att det är mig det är synd om, inte henne.
8. Punkt 7 var taskig.
9. Jag har inte haft ute min fågel på skitlänge. Det är OTROLIGT synd om honom. Men vad ska jag göra?

Ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

*Ursäkta för detta otroligt tråkiga inlägg.

Nej.                   
Nej, jag vet inte.
Nej, jag vet faktiskt inte om jag orkar.

Hej skolsyster, skulle jag kunna få gå hem från skolan, för jag mår inte så bra. Jag tror att jag har någon form av inflammation långt in i min själ, mitt hjärta svider, mina tankar har nog feber och mitt humör bara hostar.
Och hostar och till slut vill jag bara spy.
Spy upp allt jag någonsin ätit.
Hej, hej jag mår inte så bra. Det gör ont, jag är under stor smärta. Jag har ont någonstans bortom kroppen där ingen huvudverkstablett kan lindra.
Hej, hej skolsyster, skulle jag kunna få gå hem, jag tror jag är sjuk.

”Isabelle har ett fantastiskt vackert skriftspråk och är en stor talang på det området. Ska verkligen ta till vara det på olika sätt. Är också en flitig läsare och jag tror att de här två sakerna hänger ihop. Ska verkligen tro på sig själv, för det kan naturligtvis bli riktigt bra betyg i svenska, men talangen kan räcka väldigt långt även utanför skolans värld.
Enda minuset är just nu de ej genomförda texterna kring bildarbetet!”

Jag var på utvecklingssamtal nyss och detta var vad min svenskalärare hade skrivit om mig i omdömmet. Tack. TACK. Jag bara älskar att höra andra säga bra saker om mig. Jag får inte bättre självförtroende eller självkänsla, jag blir inte heller en starkare person av det. Men det är ändå så fruktansvärt skönt att höra.
Små meningslösa komplimanger i vardagen gör mig lycklig. Lycklig för stunden i alla fall. Lyckan kanske snart kommer blåsa iväg med vinden, men det gör inget. Det spelar ingen roll, för långvarig lycka behöver inte vara bättre än den kortvariga.

Men enda saken jag inte riktigt förstår är att han tror att jag gillar att läsa. LÄSA. Jag avskyr att läsa. Innan läste jag mycket, men sedan läste jag en bok, en fantastiskt, smärtsamt bra bok. Efter det har jag inte kunnat läsa något annat, för allt annat blir dåligt i jämförelse med den.
Jag ska skriva en recension om den någon gång.

Det är konstig för det känns som det har varit sommarlov eller något. Det var påsklov. Herregud, påsklov, en vecka, som gått hur snabbt som helst, men ändå känns det som om jag inte varit i skolan på skitlänge, flera vesckor. 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är väl precis som hasselnötter, varken bra eller dåligt, nyttigt eller.. onyttigt, gott eller äckligt.

Måste bara nämna detta "om jag var en elefant" -ämmnet igen.
Om jag var en elefant skulle jag aldrig behöva låtsas. Jag skulle aldrig behöva fejka att enda leende till. Och aldrig, aldrig någonsin skulle jag behöva låtsas attt jag är glad, fast jag är under plågsam smärta.

Det finns en förbjuden tanke. En tanke som är förbjuden att tänka. Så förbjuden att folk börjar tjata på en som fan, om man råkar avslöja att man tänker på den.
Men jag tänker på den ibland ändå.
Det finns många oskrivna regler. Reglar människan omedvetet har uppfunnit för att få olika sociala situationer att fungera bättre. Tack vare dessa dumma regler, har min tanke blivit förbjuden.
Helst av allt skulle jag bara vilja försvinna. Jag önskar någon kom och räddade mig. Men jag vet bara inte riktigt från vad.

”Idag kollade vi på niornas luciatåg. De var väl ganska bra. Riktigt bra blev de bara när de sjöng i olika stämmor alla tillsammans. Mindre bra var det när vissa sjöng solo. Vissa som inte kan sjunga. Vissa som min kompis Lina.

På vägen hem

Josefine: Jag visste inte att Lina kunde sjunga!

Jag: men det kan hon ju inte heller.

Josefine: Va! Vad taskig du är.

Jag: Men hon sjunger ju falskt.

Josefine: Nöe, hon sjunger ju fint, äru avundsjuk?

Suck.

Anna: Är ni ovänner?

Jag: Nej, det är vi inte. Men hon kan fortfarande inte sjunga.

…

Hur ska man hunna förklara. Förklara för folk som inte fattar.

-Du vet inte vad musik är.

-Jo, det vet väl inte du eller. Musik är bara musik. Jag vet visst vad det är.

Men det kanske råkar vara så att du inte alls vet, du vet inte hur det är att sitta vi gitarren eller pianot i en annan värld, lyssna, komma på, upptäcka nya saker. Du vet inte hur det är att veta, hur underbart det är att veta. Eftersom de inte vet kan jag inte förklara. Ingen kan förklara något man måste veta för att förstå.

De kommer aldrig att fatta, aldrig någonsin kommer de förstå varför jag är vegetarian. Man måste komma på vissa saker själv.

Man ska aldrig ställa frågan varför innan man har funderat.”

Vill bara tillägga att alla namn som näms här inte är personernas riktiga namn och inga av dessa pesoner vet något om min blogg.

"Min soppa var billig, innehöll inga konstgjorda smakförstärkare, var kul att laga, hade större andel råvaror, var finare att se på och jag fick en större portion än vad jag får av en färdigrätt. Kanske var den även godare än färdigrätten, men det kan jag inte säga något om eftersom jag aldrig skulle köpa en färdigrätt och smaka, men god var den i alla fall.

Visst finns det fördelar mad att köpa färdigmat.  Det går snabbare att laga, man slipper disk och det är behändigt när man inte hinner eller orkar laga mat. Därför tycker jag det kan vara okej att köpa färdigmat ibland, men eftersom jag gillar att laga mat, finner jag ingen anledning att jag skulle göra det.

En sak jag lade särskilt märke till var den stora prisskillnaden. Trots att färdigrätten innehöll stor andel vatten var den nästan tre gånger dyrare än min, hemmalagade soppa. Och varför betala för vatten?

En annan sak jag skulle vilja poängtera är att tillverkare av färdigmat ofta använder sig av de allra sämsta och billigaste råvarorna. När man lagar mat själv är en stor fördel att man vet exakt vad man har i och kan till exempel använda sig av ekologiska produkter. Man slipper även äta massor av konstgjorda smakförstärkare, förtjockningsmedel och stabiliseringsmedel."

Innan jag sätter igång med min matlagning måste jag bara berätta om vad som hände mig nyss för ca 5 min.

Hihihi.. min katt skrämde skiten ur mig.
Jag, i trappan ner till källaren, hör plötsligt ljud, stannar för att lyssna.
Ser en skugga komma närmare från andra sidan väggen, blir livrädd, skriker till, AAAAAAA! Tror att det är en inbrottstjuv som ska mörda mig. Men till min lättnad ser jag att det var min katt Pepsi.
Hon gav mig en blick som om jag inte var riktigt klok... 

Om man tittar upp mot himlen och tror att den bara är blå, då ser man ingen himmel.

Om man bara ser sträck målade på ett papper, ser man ingen tavla.

Om man bara ser dagar som går, finns där inget år.

Jag undrar hur många gånger en människa måste titta upp för att se stjärnor.

Om man bara lyssnar på ord, då hör man aldrig en människa tala.

Jag är Isabelle.
Jag är inte en glad tjej som bloggar om allt och ingenting, mina intressen är inte att umgås med vänner, inte heller att spela fotboll och mitt favorit-citat är inte "lev livet..."
Nä, hela tiden försöker jag att inte vara just sådär, precis som alla andra. Det är svårt. När man bor i Borås är det svårt att inte köpa kläder på Gina trikot, se ut som alla andra, prata som alla andra och umgås med de som alla andra umgås med.

Därför, just därför startade jag denna blogg, som jag ska försöka göra lite annorlunda. Men jag kommer nog mest använda den för privat bruk, som en dagbok, en hemlig dagbok, med bilder.

Hur kan man sparka på någon som ligger ned.
Hur kan man kriga mot ett land som är flera gånger mindre än sitt egna, lider av undernärdhet och där alla människor är fattiga.
Hur kan man rycka av ben, ett efter ett på en spindel som fortfarande lever.
Jo, vi kan, vi kan för vi är människor. Människor som är beroende av att alltid känna sig större och starkare. Hur lågt man än är rankad har alla en förmåga att hitta en person som befinner sig ännu längre ned. Ingen vill vara underst, därför är vi så enormt bra på att hitta svaga sidor hos andra.
Vi är människor och vi kan aldrig lära oss att man är inte rik den dagen man får lön. Utan rik är man då man har pengar kvar dagen innan lönen kommer.
Människan är smart. Vi är intelligenta djur, men klokhet är något vi ofta saknar och jag kan lova att klokhet och intelligens inte är samma sak.

Jag undrar varför det är en njutning att se någon annan gråta. Varför måste vi alltid ha det bekräftat att man kan vinna över den svage?

Hur många gånger kan man vända huvudet och låtsas att man inte ser?