litenhemlighet

De där dagarna då man ruttnar av själva fulheten i allt som är roligt, känns glädje och lycka ganska och ihåligt tomt. Eller de där dagarna då tankarna ändrar färg och faller döda ner till marken precis som löven gör på hösten. Eller de där dagarna då rösten dämpas av all sorg som sitter som en klump i halsen.

Plötsligt börjar man att uppskatta alla fulheter runt om och inse att det är ganska skönt att skära sig i handen. Eller att bränna sig med en cigarett på armen. Då är de där ruttna löven ganska vackra där de ligger på marken till ingen nytta. Man man sköljer alla känslorna och tvättar dem rena med vin så att världen blir sådär alldeles suddig och oklar att den blir till en ganska trevlig plats att leva på. Dansen till hjärtats dunkande bastrumma trippar fram på de dämpade känslorna och även fast inte jorden har något upp eller ner, känns det som att världen är vänd åt rätt håll.

Men alltid ska någon komma och smutsar ner de där nytvättade, rena känslorna med äcklig glädje. Någon av de där personerna omkring som tror att allt är så enkelt. Då tvingas man att anstränga sig för att hålla tårarna borta eftersom det är så fruktansvärt meningslöst att gråta. Att gråta är samma historia varje gång, skönt i stunden men hjälper inte ett skit i längden. Man inbillar sig att man kan gråta ut smutsen inom sig men går inte eftersom tårarna släpper ut lika mycket sorg som de bildar ny. Sorg som etsar sig fast i sinnet och bildar ännu mer tårar. Och sömnlösa nätter. Ett moment 22 som för mig tillbaka dit jag började, innan jag grät och jag har lika många tårar inom mig igen. Lika många som de jag nyss grät ut, de som nytt gjorde mina kinder röda och ögon svullna.

Därför är det meningslöst att gråta.

Men det är en ganska njutbar meningslöshet ändå.

Idag har jag vadat i träsk, gått vilse, snubblat på stenar, snubblat på mig själv, skapat mig en egen swimmingpool i mina skor, velat omkring i en skog, trotsat mig fram i regn, känt mig minst i världen, försökt hantara en karta, svurit för mig själv i min ensamhet, varit ortligt kissnördig och så har jag orienterat.

Men någonstans, under allt detta, har jag haft det ganska bra. Det är, på något sätt, avslappnade att orientera.

Nu vill jag redigera lite fina bilder.

Nu borde jag göra engelskaläxan.

Men förmodligen kommer jag att redigera bilder.

Nu är det evigheter sen jag kikade in här och sa hej hopp. (Om man inte räknar med det förra inlägget som var ca 10 min sen)

Mycket har hänt senaste tiden och jag har varit helt borta, någonstans ,i min värld. Faktum är att jag inte har orkat sitta vid datorn någonting på ca två veckor, bara någon enstaka gång då jag gjorde tyskaläxan.

Jag vill blogga, det är kul. Men jag vet inte om jag är på humör för bloggvärlden just nu. Att hålla på och kommentera och läsa massor med bloggar känns bara som en sak jag inte hinner med.
 

Idag (i natt) har jag gjort något jag aldrig tidigare gjort. I natt har jag skrivit historia.

Jag har varit uppe, vaken hela natten. Jag kunde inte sova. Först var det precis normalt, som man inte kan ibland bara. Men skillnaden mot hur det brukar vara som normalt är att jag aldrig somnade.
Jag vet inte om jag överreagerar, det kanske är normalt att ha sömnlösa nätter, eller om jag är helt käpp och har något psykiskt fel.

Men idag var i alla fall natten då jag var vaken. Hela natten.

Jag vet inte om jag är sjuk, har feber eller något liknande, faktum är att inte hunnit känna efter. Även då jag haft hela natten på mig.

Tiden kom då jag inte orkade anstränga en enda hjärncell till, att försöka soma, klockan visade halv två. Klarvaken var jag. Resten av natten var jag (som sagt) vaken, gjorde blad annat ett mycket efterlängtat fotbad.

Vid halv sex stillade jag (äntligen) mitt ihärdiga kaffesug. Det var det bästa jag gjort senaste 12 timmarna. För ett ögonblick kändes mitt liv lite meningsfullt igen.

Slutsats: Kaffe är något av det bästa som finns.


Nu ska jag skölja mitt ansitkte med kallt vatten och bege mig till skolan.

Skolan(!)

En gång för mycket längesedan
si sådär 11 veckor
skrev jag att jag inte förstod
vad som var så otoligt bra med sommaren. 
Jag fattade inte vaför alla skulle tjata
om hur mycket de längtade till skolan tar slut.

Jag kan fortfarande inte förstå
vad som är så otrolitg bra med sommaren.
Men nu vet jag
att sommaren är fruktansvärt otroligt och fantastiskt BRA.


Nu vet jag att den är slut men kanke
Kanske kommer tillbaka nästa år igen