Vänd på min värld
De där dagarna då man ruttnar av själva fulheten i allt som är roligt, känns glädje och lycka ganska och ihåligt tomt. Eller de där dagarna då tankarna ändrar färg och faller döda ner till marken precis som löven gör på hösten. Eller de där dagarna då rösten dämpas av all sorg som sitter som en klump i halsen.
Plötsligt börjar man att uppskatta alla fulheter runt om och inse att det är ganska skönt att skära sig i handen. Eller att bränna sig med en cigarett på armen. Då är de där ruttna löven ganska vackra där de ligger på marken till ingen nytta. Man man sköljer alla känslorna och tvättar dem rena med vin så att världen blir sådär alldeles suddig och oklar att den blir till en ganska trevlig plats att leva på. Dansen till hjärtats dunkande bastrumma trippar fram på de dämpade känslorna och även fast inte jorden har något upp eller ner, känns det som att världen är vänd åt rätt håll.
Men alltid ska någon komma och smutsar ner de där nytvättade, rena känslorna med äcklig glädje. Någon av de där personerna omkring som tror att allt är så enkelt. Då tvingas man att anstränga sig för att hålla tårarna borta eftersom det är så fruktansvärt meningslöst att gråta. Att gråta är samma historia varje gång, skönt i stunden men hjälper inte ett skit i längden. Man inbillar sig att man kan gråta ut smutsen inom sig men går inte eftersom tårarna släpper ut lika mycket sorg som de bildar ny. Sorg som etsar sig fast i sinnet och bildar ännu mer tårar. Och sömnlösa nätter. Ett moment 22 som för mig tillbaka dit jag började, innan jag grät och jag har lika många tårar inom mig igen. Lika många som de jag nyss grät ut, de som nytt gjorde mina kinder röda och ögon svullna.
Därför är det meningslöst att gråta.
Men det är en ganska njutbar meningslöshet ändå.
