Klockan var 05.52...
Jag utförde ett misslyckat försök till att somna om, men gav upp och erkände för mig själv att jag var klarvaken. Jag beslutade att gå upp och plugga på min engelska-inlämmning till nästa vecka... Men jag hamnade här på bloggen i stället.
Amy Wong
Detta har varit en jobbig helg. Amy var helt vild och mamma, som sov i extrasängen i vardagsrummet, fick inte sova mycket första natten, då Amy hoppade upp i ansiktet och busade hela tiden. Men andra natten blev bättre. Det kändes som man lärde känna henne lite mer då.
Att fota på henne var inte heller det lättaste. Varje gång blixten nådde Amys ögon blinkade hon, så att hon såg drogad ut. Eftersom lägenheten var något mörk, var det svårt utan blixt. Lång slutartid fungerar nämligen inte särskilt bra på en kattunge som inte kan stå still... Och det är inte fint med för högt iso-tal heller.
Amy var en liten tjuv och tog mitt armband.
Nej, de är inte fula...
Åt en katt.
Kameran ska få följa med också, såklart, eftersom det är världens sötaste nakenkattunge som jag tycker kunde vara kul att fota på.
No Direction Home - Bob Dylan: SE DEN!
Jag har precis kollat på No direction home. En film om Bob Dylan.
Jag kan knappt förstå hur skrämmande bra den mannen är och jag bara önskar mer och mer att jag levde på den tiden då man kunde ge sig iväg men några mynt i fickan och en gitarr på ryggen, utan att ens riktigt veta var man är på väg. Den tiden då musik fortfarande betydde något och skivaffärer fortfarande tjärnade pengar. Då var inte musik en länk på Spotify, inte heller en dunkande bastrumma utan charm. En gång var musik något fint som människor beundrade.
by the way
Jag är ensam hemma :D:D:D:D:D:D:D:D
VARBERG.
Bilder.
Gräs och vatten.
Fåglar och vass.
Jag och min älskade gitarr. Lång slutartid. Fint.
Havet
Hund.
Cykla
Fontän
Titta Utan Att Se
Det känns som att jag springer iväg från något. Jag springer och springer, utan att riktigt veta vad det är jag springer iväg från. Till slut blir jag så trött att jag måste stanna, mitt där på niokilometersspåret och gå rakt in i skogen en stund. Sätta mig på en sten, kolla på den vackra skogen omkring mig och bara tänka lite, en stund. Egentligen är det fruktansvärt jobbigt.
Och tråkigt att springa.
Hela tiden gömmer jag mig. Jag gömmer mig, utan att riktigt veta för exakt vad. Jag springer iväg från något och gömmer mig från något. Något som finns, men utan att riktigt synas. Något som alltid finns där, ligger där och trycker fast det bara är jag som känner.
Det är bara jag som känner och ingen annan som förstår.
Man kan titta utan att se.
Fota hopptävling
Jag är så stolt över min kusin som var så duktig idag. Bra!
