litenhemlighet

Det känns som att jag springer iväg från något. Jag springer och springer, utan att riktigt veta vad det är jag springer iväg från. Till slut blir jag så trött att jag måste stanna, mitt där på niokilometersspåret och gå rakt in i skogen en stund. Sätta mig på en sten, kolla på den vackra skogen omkring mig och bara tänka lite, en stund. Egentligen är det fruktansvärt jobbigt.

Och tråkigt att springa.

Hela tiden gömmer jag mig. Jag gömmer mig, utan att riktigt veta för exakt vad. Jag springer iväg från något och gömmer mig från något. Något som finns, men utan att riktigt synas. Något som alltid finns där, ligger där och trycker fast det bara är jag som känner.
Det är bara jag som känner och ingen annan som förstår.
Man kan titta utan att se.